Kan absolut inte prata med mamma i telefon längra. Blir bara irriterad och upprörd. Får nästan sammanbrott varje gång och allt hon säger är att hon inte kan hjälpa mig. Börjar bli less på det. Känner inte för att ringa henne mer.

På kalas/fest, känner två stycken här. Okej vi är bara sex stycken. Men ändå. Känns inte jättekul.

Jag vill hitta ett mysigt hörn där jag bara kan ta det lungt och ta en cigg.

Men jag har inget hörn och absolut ingen cigg.

Jag vet inte vad mitt problem är. Men jag vet att det kommer bli större. För jag är deprimerad. Vilket leder till att jag sover mer. Då är jag mindre social och när jag väl är det så är jag otrevlig. Då blir jag utsött. Jag är trött på att må så här. Jag vill må bra. Men det är tydligen omöjligt för mig. För om jag mår bra ett tag så kommer det ändå tillbaka lika snabbt som det gick.

Detta känns inte alls bra! Har sovit extra mycket i natt och ändå har jag varit trött hela dagen. Sen har jag varit på dåligt humör också. Jag känner igen detta och det bådar inte gott ska jag säga. Så som jag har känt i går kväll och idag, det är så jag känner när jag är deprimerad.

Känns som om allting faller! Igen!

Han sa att jag blev kaxig. Han skulle bara veta! Jag har ett sånt jävla temprament.

Ibland kan inte ens den höga musiken överrösta mina tankar.