Det känns som om det verkligen hjälpte att gråta ut igår kväll. Jag bara grät och grät innan jag somnade. Men idag mår jag så mycket bättre. Det gör fortfarande ont dock. Att se bilderna på Facebook av på honom. Att veta att jag hade honom och lät han glida undan. Men om sanningen ska fram så kunde jag nog inte gjort på något annat sätt. För i så fall hade det kanske blivit värre till och med. Så jag tror ändå det är bäst så här. 

När jag ställde mig själv frågan "Vad är fel?". Svaret som kom direkt till mitt huvud var ALLT.

Det känns som om allt faller. Igen. Jag ser liksom ingen andledning till att göra saker. Jag ser ingen andledning att prata med mina kompisar. Jag ser ingen andledning till att äta. Och när jag väl äter så är det bara för att jag måste få i mig något. Allt jag gör är att titta på PLL, stirra och gråta. Jag fattar inte hur jag kunde låta det här hända! Jag borde ha sett det komma. Men jag gjorde det faktiskt inte. Innan jag åkte till festen igår så tänkte jag att detta måste vara något speciellt mellan han och mig. Jag såg bara för alltid. Nu ser jag inte ens nästa gång jag träffar honom. Eller om vi kommer träffas på det sättet igen. Och om vi skulle så tror jag inte ens att jag skulle orka det. Inte efter det här. Jag ser ingen mening med någonting. Och jag är så upprörd för ingen ser eller fattar att allt är fel. Det känns som om jag går runt här och tittar på hur alla andas utmärkt medans jag själv kämpar för att hålla mig vid ytan och få luft. Ingen ser hur jag kämpar. Jag tror nästan det är det jobbigaste. De undrar varför jag skriker och gömmer mig på mitt rum. De tror bara att jag är trött eller att är en liten fas som snart går över. De frågar inte någonting för de ser uppenbart inte hur dåligt jag mår. Det har de aldrig gjort heller.

Hela vägen från festen hem till honom log jag när vi kysstes. Det var så underbart. Så perfekt.

Okej så här är det...var på 18-års fest igår kväll. Superkul verkligen. Värden borde få beröm för hon lyckades verkligen. Jag hade jättekul. Jag kände nästan alla där och pratade nästan med alla också. Vissa förvånade mig och var helt annorlunda fast på ett bra sätt. Men jag hade ju bjudit in honom och jag var så nervös. För jag visste inte hur jag skulle hantera det. Men det gick väldigt bra faktiskt. Det också. Allt gick som planerat. Snackade lite med han under kvällen. Inget allvarligt. Har insett att han är hur öppen som helst och skämms inte för något. Han pratar hur öppet som helst om att vi har gjort det. Men jag bryr mig nog inte. Fast jag måste säga att det känns konstigt. Är så van vid att alla inte behöver veta om sånt. Men så skriker han ut det. Jag kanske gillar det. Vem vet?! 

Jag fick varningar av en tjej under kvällen om att han inte är bra. Men jag vet det. Jag vet ju. Ändå är det något som gör att jag dras till det. Det är väl något med Bad Boys ändå!

Allt gick i alla fall som planerat. Jag följde med honom hem. Vilket var skönt för jag slapp bli besviken då. För det var vad jag ville skulle hända ju. Jag fattar ingenting. För jag tycker jag drack mer än vanligt men jag var så klar i skallen. Vilket var tur. Annars hade vi fått sova i några buskar eller något. Haha! Men han var helt underbar. Han var verkligen det. Han var precis lagom på mig i början när vi lämnade festen. Jag gillar verkligen det. Jag hade så kul på vägen hem till honom. Först buss. Sen tåg. Sist taxi. På bussen och tåget hånglade vi hur mycket som helst. Han försökte nästan slita av mina kläder redan på tåget. Men han var dock väldigt full. Jag älskar verkligen hans längd. Den är precis lagom. Den passar så bra ihop med min. Jag når upp till hans axlar. Så behöver egentligen inte stå på tå för att kyssa honom. Älskar långa killar liksom. Så jag sov hos honom. Älskar att sova med honom. Vi gjorde ju lite mer än att sova. Just då gillade jag honom så mycket. Men sen skulle jag ju dra där ifrån och allt bara blev så fel. Han skjutsade mig till stationen och lämnade mig där. Jag ville heller inte tvinga honom att följa mig. Så han släppte mig där och lämnade mig. Jag bröt ihop direkt när jag satt mig ner vid stationen. Som tur var att jag var där själv. Jag bröt ihop för att jag kände mig lämnad och dissad. Jag vet inte ens om jag var det. Men jag fick känslan av att vad det än var vi hade att det var slut. Så jag grät där på stationen. På tåget. Och nästan i bilen sista biten. Sen i duschen. Då jag fick ett rejält sammanbrott. Jag kunde knappt andas. Sen i sängen innan jag somnade. Sen nu när jag skriver detta. Det känns rätt hopplöst säger jag bara och det känns också som om jag inte kan göra något åt det. Jag får väl bara vänta ock se vad som händer. Mer kan jag nog inte göra just nu. Jag vet inte ens om jag vill göra något mer på grund av hur dåligt jag mår just nu så är jag nog inte så villig att försöka just nu. Med honom.

Som sagt har jag spenderat hela veckan i Göteborg. Gothia Cup. Liseberg. Väldigt mycket folk. Men riktigt kul har vi faktiskt haft. Bästisen var med så vi var på Liseberg varje dag ifrån söndag till torsdag då vi ansåg att det antagligen skulle bli för mycket folk på fredagen. I början av veckan trodde jag att jag skulle få panik eftersom vi var fyra pers i ett rum för typ en person enligt mig. Men det gick faktiskt bra utan några större problem. Har haft det underbart i alla fall!

Spenderat hela veckan i Göteborg. Så har inte direkt hittat någon ny musik. Men här kommer de fem låtar jag lyssnat på mest.

Han har mitt nummer!!! Hoppas han ringer så att jag får höra hans röst. Livlig fanatasi. Men hoppas han gör det.

Min feta analys av igår kväll:

Ett gäng killar ifrån skolan hade typ en kill kväll. Men bestämde sig efter ett tag att försöka få dit några tjejer. De skrev det på Facebook. Jag såg det. Det var han som skrev det. På svenska. Så först fick jag ett utbrott över att han tydligen kunde skriva på svenska. Men nu har jag insett att det var ju inte han som skrev det. Utan någon av de andra killarna såklart. Sen efter att jag sett det så såg jag att jag hade fått ett meddelande. Tanken att det var han som skrivit flög igenom mitt huvud men lämnade nog rätt snabbt. Sen när jag fick upp mina meddelanden så var det faktiskt han som skrivit. han är så förutsägbar. Han frågade ju om jag ville komma dit och att jag kunde ta med mig en kompis. Till hans kompisar då. Men eftersom vi var på tjejkväll så kunde vi ju inte dissa dem. å det blev ju inget. Men han hant få mitt nummer och ringa mig. Så underbart att höra hans röst. Synd bara att jag var så förvirrad. 

Okej, det var vad som hände, ungefär. Nu kommer den riktiga analysen:

Så de skulle alltså få dit tjejer så att de kunde få till det såklart. Ingen stor chock. Och han valde att skriva till mig. Det måste ju betyda något? Kanske inte mycket. Men om man tänker på att en av de andra killarna frågade en tjej ifrån min klass som han tydligen är intresserad av så får jag känslan av att det har något med honom att göra också. Och det verkade som om han verkligen ville ha mig där. Han var verkligen på mig om att jag skulle komma. Men jag är mest bara glad för att han tänker på mig och att han faktiskt kanske är lie intresserad ändå. 

Vad tror ni? Inbillar jag mig bara eller? Jag kanske bara har väldigt livlig fantasi, snälle vill höra era åsikter?